-

Besvikna själar, mänskliga väckarklockor och äckliga bussar.

Jaha, min vanliga otur antar jag. Skrev förra inlägget baserat på min presentation, det vill säga den presentationen som försvann i samband med designbyte. Men ja, vad spelar det för roll egentligen? just det ja, det spelar ingen roll alls.

- Skitsamma liksom, sa hon som blev besviken ända in i själen.

Idag är det en ganska fin dag, fast som vanligt med några få avvikelser.

vaknade tidigt av att min kusin väkte mig. Klockan var då 05:40 har jag för mig, inte så bra koll i och med att jag inte har någon telefon, och med andra ord ingen digital (eller analog) väckarklocka heller. Men däremot så har jag fått en privat, rätt mänsklig, väckarklocka. Från och med idag är det min kusin som väcker mig varje morgon, stackars henne. Innan idag var det min storasysters pojkvän, lyckliga han.

I alla fall, hur som helst, att åka buss är det värsta jag vet. Bara så att ni vet det. Ni, du, hon, han, den, det, dem, de. Nu vet alla som läst den meningen. Men imorse åkte jag buss ändå, typ som varje vardagsmorgon. Och nästan varje gång jag kliver på en buss så är det som om en klantighetsvåg går rakt in i mig. Inte igenom, utan in i mig och den stannar där tills jag kliver av. Om jag har tur. Så jävla sjukt. Antingen så ramlar jag när jag kliver på, eller när jag kliver av. Om jag inte gör det så går jag in i någon, eller som de flesta gånger, in i någonting. Imorse slog jag huvudet i taket när jag skulle sätta mig, fy. Det gjorde ont ju. Och i fredags fastnade jag med jackan i ett armstöd när jag var på väg ut ur detta fordon från helvetet. Orkar inte med dessa bussar... eller mig själv.
Måste. Sluta. Skylla. På. Bussarna.
Det enda som är fel på bussarna egentligen är att de är äckliga, att det är äckligt att åka buss och att äckliga människor åker buss.

Känner alltså stor besvikelse genemot kollektivtrafiken, också.

Och det var typ det jag hade att säga, för tillfället. Jag återkommer.